Jag måste bort

Det var väldigt tidig morgon. Jag gick ut i stallet. Dimman var inte lika tät som igår kväll. Det var tur för jag skulle rida långt. Bort från det hus man nästan kunde kalla slott. Bort från dem som hållit mig i fångenskap. De onda som bara hållit mig fången som ett djur.

De hade hittat mig i skogen den sommarkvällen för två år sedan. De tog mig bort från de enda jag kunde prata med då. Djuren. Jag var så speciell för dem. Flickan i skogen var det de kallade mig. Jag hade växt upp där med djuren hela mitt liv. Jag var en skogsalv. Inte en sådan du kanske hört om i sagor med spetsiga öron som kunde bli ett med naturen. Nej jag kunde bara prata med djuren.

Du kanske undrar varför jag inte flydde så direkt från detta hus. Jag fick hästen för ett halvår sedan. Den hölls kedjad då det inte var riddags. Men igår så glömde vakten kedja hästen. Detta var min enda chans. Den fick inte gå fel.

Jag hoppade upp på Bradus så som hästen hette. Jag red sakta genom stadens gator. Jag såg en stor hög med kvistar mitt på torget. Någon hade anklagat någon Anja för häxa. Kvistarna var kvar även fast det var 5 dagar sedan. Ett halmtak hade gått sönder och en man höll på att laga det. Han slängde en blick på mig. Han visste så väl vem jag var han gick in utan att släppa mig med blicken. Jag visste vad han skulle göra.

Jag satte hälarna i Bradus och han satte av i galopp. Bråttom hade jag utan tvekan. Den mannen skulle kalla på vakterna och säga att jag var på vift mitt i natten. Vakterna skulle snart vara efter mig. Min blå kappa fladdrade våldsamt efter mig och vinden ven i Bradus svarta man. Han galopperade inte för min skull. Det visste jag väl. Det var för sin egen. Aldrig skulle han tillbaka dit. Jag red och red. Vakterna hade såklart inte gett upp men de var på fel spår. Det märkte man.

Efter flera dagar var jag och Bradus i en vargflocks grotta. De skulle skydda oss. Vi var ett i flocken. Men Bradus ville inte vara kvar här det märkte man. Jag lät han springa. Han skulle hitta några vildhästar. Utan tvekan.

Där var jag, återförenad med skogen. Var en i flocken. Aldrig skulle jag ta ett steg in i en stad. Någonsin.

Underbart

Jag vaknade upp av att solen sken in i min håla. Den stod redan högt upp på himlen. Först stack jag upp nosen och sen hela ansiktet och njöt av solen mot mitt ansikte.

-Mamma, mamma kolla en Wombat! hörde jag en pojke ett stycke bort.

Snabbt stack jag tillbaka huvudet. Jag väntade, väntade och väntade. Efter ett tag trodde jag ingen var i närheten. Ja hade rätt. Sakta steg jag upp hur min håla i marken. Man kunde höra havets brus alldeles klart och tydligt härifrån. Vinden var perfekt. Inte för kall. Inte för varm.

Först satte jag fram ena tassen. Sen den andra. Jag la mig sen ner på rygg och kollade upp på molnen. Det var inte många. Knappt några alls. Jag hann räkna dem snabbt. Fyra. Ynka fyra moln.

Vad var det? En fluga? Någon insekt var det i alla fall. Ja gillade inte äta insekter. Inte alls faktiskt. Men var skulle den ta vägen?

Snabbt rullade jag över på mage och reste mig upp. En kackerlacka. Vardagligt. Men jag följde efter den ändå. Den gick iväg över en liten hög med sand och jag skvätte lite sand på den med tassen. Den hamnade på rygg och kunde inte komma upp. Jag tyckte synd om den och tog försiktigt min klo och vände den till rätta. Krypet kröp iväg och jag tittade på den tills den försvann ner i sanden.

Nåja. Nog med utflykter för idag! Jag gick tillbaka till min håla och åt lite gräs som växte precis ovanför. Det var en underbar dag.

Nära

Jag satte ena tassen i snön efter den andra. Det skulle hitta mig det var jag alldeles säker på. Deras steg dämpades mot snön men jag hörde dem klart och tydligt. Vädret stod i alla fall på min sida och snön föll och täckte mina spår.

Nu kunde jag höra deras röster och min enda chans var att gömma mig. Men deras hundar skulle utan tveka nosa upp mig. Jag stod i en liten glänta mitt i skogen och min enda flyktväg var ett hål vid en sten. Jag dök ner och hoppades på det bästa.

Jag kunde se upp ur hålet och en hand dök upp. Handen kom inte ner i hålet utan den var strax utanför.

-Röd päls. Den är i hålet. hörde jag någon man grymta utanför.

Jag tryckte in mig så mycket mot väggen som möjligt och en hund nos dök upp mitt i hålet och började skälla. Hunden gläfste och tyckte ner tassen men nådde mig aldrig och skulle inte göra det heller. Jag var tvungen att göra det. Jag bet till hunden mitt på tassen. Den gnydde utanför och efter en stund gav jägarna upp.

Jag klarade mig. Den här gången.

Frihet

Jag såg ut över trädtopparna. Bakom såg jag spetsar av berg. Vinden gled mellan mina fjädrar. Mina klor borrade in sig i trädets gren.

Jag lossade greppet om grenen. Lät mina vingar slå ut. Jag flaxade med vingarna och steg uppåt.

jag gled över trädtopparna, tyst och nära. Jag var så nära att om jag sträckte ut klon skulle jag nudda granens topp. Jag flaxade till och steg uppåt. Nu fastnade snöflingor i mina fjädrar och jag var tvungen att blinka till. En annan fågel satt vid en buske på bergstoppen men jag låtsades inte om den.

Jag flög förbi dalar, fler bergstoppar, träd, stränder och snöbelagda marker. Några träd stod fint i skogen och jag gled försiktigt slalom mellan dem. Jag fick syn på en mus på marken jag satte vingarna tätt intill kroppen och störtade ner och fick musen mellan mina klor. Jag hade något mellan mina klor. Efter dagar och veckor hade jag något där. Jag åt upp den och flög sedan vidare igen.

Jag fortsatte flyga och flyga och lämnade mitt hem mil efter mil bakom mig. För att aldrig återvända. Jag njöt av min frihet.