Jag måste bort

Det var väldigt tidig morgon. Jag gick ut i stallet. Dimman var inte lika tät som igår kväll. Det var tur för jag skulle rida långt. Bort från det hus man nästan kunde kalla slott. Bort från dem som hållit mig i fångenskap. De onda som bara hållit mig fången som ett djur.

De hade hittat mig i skogen den sommarkvällen för två år sedan. De tog mig bort från de enda jag kunde prata med då. Djuren. Jag var så speciell för dem. Flickan i skogen var det de kallade mig. Jag hade växt upp där med djuren hela mitt liv. Jag var en skogsalv. Inte en sådan du kanske hört om i sagor med spetsiga öron som kunde bli ett med naturen. Nej jag kunde bara prata med djuren.

Du kanske undrar varför jag inte flydde så direkt från detta hus. Jag fick hästen för ett halvår sedan. Den hölls kedjad då det inte var riddags. Men igår så glömde vakten kedja hästen. Detta var min enda chans. Den fick inte gå fel.

Jag hoppade upp på Bradus så som hästen hette. Jag red sakta genom stadens gator. Jag såg en stor hög med kvistar mitt på torget. Någon hade anklagat någon Anja för häxa. Kvistarna var kvar även fast det var 5 dagar sedan. Ett halmtak hade gått sönder och en man höll på att laga det. Han slängde en blick på mig. Han visste så väl vem jag var han gick in utan att släppa mig med blicken. Jag visste vad han skulle göra.

Jag satte hälarna i Bradus och han satte av i galopp. Bråttom hade jag utan tvekan. Den mannen skulle kalla på vakterna och säga att jag var på vift mitt i natten. Vakterna skulle snart vara efter mig. Min blå kappa fladdrade våldsamt efter mig och vinden ven i Bradus svarta man. Han galopperade inte för min skull. Det visste jag väl. Det var för sin egen. Aldrig skulle han tillbaka dit. Jag red och red. Vakterna hade såklart inte gett upp men de var på fel spår. Det märkte man.

Efter flera dagar var jag och Bradus i en vargflocks grotta. De skulle skydda oss. Vi var ett i flocken. Men Bradus ville inte vara kvar här det märkte man. Jag lät han springa. Han skulle hitta några vildhästar. Utan tvekan.

Där var jag, återförenad med skogen. Var en i flocken. Aldrig skulle jag ta ett steg in i en stad. Någonsin.